Om boken: år / Tabitha går och tänker på skor. Hon har länge funderat på skor, tre och ett halvt par för att vara exakt, men det är svårt att bedöma tiden genom att titta på järnet. Det är lättare att mäta i par: det är tre till kvar, och hon gav sig av på resan med sju. Skorna, säkert knutna till ryggsäcken, dinglar ovanpå den och drar med sin vikt. Hösten, vintern, våren och sommaren följer varandra, passerar förbi, som landskapen, och Tabitha är inte säker på om sulorna slits ut om ett år eller mer, men det verkar som ett år. Jag ska ta på mig ett nytt par och börja räkna mina steg, tänker hon hela tiden, men det är så lätt att gå vilse. Hon tänker på skorna, för annars skulle hon inte kunna gå längre: järnremmarna gräver sig in i huden, gnuggar, lämnar blåmärken och förhårdnader, smärtan blåser liv i skorna och de bär henne över floder, berg och avgrunder . Vi måste gå framåt, annars slits skorna aldrig ut, utan måste vara utslitna..